I Linda Hofvanders Green Screen (2012) bidar den gröna skärmen sin tid, kanske inför en resa till månen eller ner i oceanens djup. En enkel träskiva lutad mot en vägg, målad i illusionens löftesdignande kulör. Utan den vore tv-meteorologerna och James Bond hjälplösa. Du väljer själv din bakgrund, kan trolla dig vart du vill – så länge som fantasins urverk inte stannar. / De tre små nätta golvobjekten Vik 1-3 (2013) infriar betongens dröm om att bli papperssvala. Bilden av en bit urban arkitektur, kanske ett brofundament, lindar sig viktlöst runt ett hörn. En skugga drar sin hud över den spåriga muren, vems skugga – fotografens, din? / Tesserakt 1-5 (2016) är fem portar in i geometrins imaginationer. Titeln syftar på en tänkt fyrdimensionell kropp – inget man kan ta på, endast modellera i rörliga animationer med kuber som förmeras och sväljer sig själva. Bildsviten bjuder in till ett okänt rum, varken skattkammare eller katakomb, för alltid okänt eftersom ingen realitet finns bakom tröskeln.
Magnus Florin 2018