A Home looks at the Thiel Gallery’s origins as a residence and strives to explore and enhance its dual identity as a home and and art space. The theme is highlighted from a site-specific and contemporary perspective. In the spirit of the Thiels, we wanted to include contemporary art and have invited the following seven artists, who reflect in different ways on what a home is: Juan-Pedro Fabra Guemberena, Linda Hofvander, Lap-See Lam, Berit Lindfeldt, Sirous Namazi, Petronella Petander and Helene Schmitz.
Linda Hofvander is represented with works from the series The Space of Things, and adds a new work to the series in a dialogue with the exhibit rooms as former bedrooms, The Bedframe, 2022. Also shown are two of the original textile works as textile sculptures in the dining room; The Table on the dining table and The Window in front of the only window.
(wall text in Swedish below)
Ställd inför det svåra beslutet att behöva riva sitt föräldrahem började Linda Hofvander dokumentera hemmet och dess föremål i en svit verk som hon kallar The Space of Things (2021-2022). Materialet har genomgått förskjutningar som gör att ursprunget inte är alldeles uppenbart. De tyger konstnären fann i hemmet, lakan och gardiner, har förvandlats till remsor som hon sedan omsorgsfullt har sytt samman i former vilka utgår från något rum eller föremål. Ett golv, ett bord eller en sängram. Uppspända på väggen fotograferade hon sedan av dessa färgstarka textilier, De nästintill monokroma bilderna är karakteristiska för Hofvander som ofta finner nonfigurativa motiv i det vardagliga.
Till utställningen Ett hem har Linda Hofvander återvänt till The Space of Things med förnyat intresse. De stora tygerna som från början mest var en station mellan föremålet och fotografiet har här på Thielska Galleriet fått en ny roll som skulptur i den gamla matsalen på övre plan.
Linda Hofvander berör hur svårt det kan vara att skiljas från ett hem, men pekar också på det näst intill omöjliga i att minnas och att försöka bevara något som redan har förändrats. Hennes ömsinta sätt att bevara minnen genom olika lager av bearbetning påminner om en sorgeprocess som ytterst också säger något om hur privata minnen är. Det som är abstrakt för en utomstående är mycket påtaglig för den som det berör.
